mestommig

Jag lider av en ganska allvarlig åkomma som jag själv skulle kalla "impulsus major" - den yttrar sig oftast i relativt självdestruktiv misshandel på mitt hår (märk väl, detta gäller inte frisyrer på ben eller bikinilinje). Måste höra med Gremlins om hon kan skicka vita gubbar med lugnande sprutor nästa gång den slår till.

Jag har nog näst intill haft alla frisyrer som finns. De som känner mig fnissar nog lite för vem har glömt afron ifjol eller tuppkammarna i diverse färger. Eller incidenten när min mamma knackar på min dörr och JAG öppnar - hon berättar helt sonika att hon är min mamma och undrar om jag är hemma? Hade samma dag gått från midjelångt mörk till snaggad blond.

I torsdag slog det till igen. Jag skulle klippa 3 hårstrån i Ds svall (nja, fjun) som konstant for rakt in i hennes små blå och när jag ändå stod där med saxen klippte jag i (nu i efterhand i ett töcken) lugg på mig själv. Resultatet blev som alla dårar med samma infall vet lugg! Ja en sån där som bara går att ha som ja, lugg!

P sa som vanligt att jag var jättefin men vad har han för val? Det är ju jag som klipper honom och han vet att vid en felande kommentar kan han komma att se ut som Pennywise nästa gång vi leker barbershop.

Sitter och sneglar på den i pereferin av mitt synfält och den hånar mig lite för nu vet den att den blir kvar där tills jag i nästa krampanfall av min sjukdom kommer att bli... antagligen ofantligt lik Sinead o´Connor.