mestommig

Jag finner egentligen inga ord men jag fann mina tankar och nu tänker jag så mycket på min vän, min vackra underbara vän som just nu går igenom en upplevelse ingen önskar någon ens i sitt djupaste hat. Jag är både arg och frustrerad och det jobbigaste med det är dess okonstruktivitet - det leder ingen vart.

Jag tänkte att sorg var raka motsatsen till kärlek men jag fortsatte den tanken och insåg att sorg är en förlängning av kärlek. Tyvärr är det så att ju mer innerligt man älskar desto större och djupare blir sorgen. Och båda fyller en i kropp och själ så till den grad att man tror sig fysiskt kunna ta på sina egna känslor.

Det här är på inget sätt en slutstation för min vän, det är bara ett skitigt och ogästvänligt vandrarhem där man var tvungen att övernatta på livets långa tågluff och om några år kommer hon att se tillbaka på den - inte med glädje - men som en ovälkommen gåva som trots allt hon och hennes älskade tog sig igenom, tillsammans, med större insikt än många här på jorden om hur stort livet egentligen är.