Svartma

Igår tränade jag nog på att vara blind. När jag promenerade hem från bussen på kvällskvisten var det så förbannat j.a becksvart ute att jag faktiskt inte hade en susning om jag likt Kulla-Gulla lallade omkring i nåns vildvuxna kohage.

Jag svor och snubblade och la en minnesanteckning på hjärnan att hota SMHI om de inte fixar lite upplysande snö.

Jag trodde att jag var mörkrädd men det är jag tydligen inte, jag är bara förbannad på mörkret. Hur produktivt det är kan jag inte svara på men det höll mig varm.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0