mestommig

Jag saknar mitt barn. Min ljuva, söta lilla pluttetrasa. Nja, så ljuv kanske hon inte alltid har varit men det jag nattade alldeles nyss är verkligen inget jag beställt.

Det barn jag har på ultraljudsbilden...
... biter inte sin mamma i låret när hon inte får klättra på diskmaskinen (hade även fastare lår när ultraljudsbilden togs).
... får inte upp en fart av 82 km/h varje gång ett klädesplagg ska sättas på.
... lägger inte all mat i vattenglaset för att sen hälla det över sig med ett hånflin.
... säger inte nej till allt, och då menar jag ALLT.
... river inte ner tavlorna ovanför soffan var 5:e minut.
... kastar inte ner alla mammas kläder nerför trappen bara för att de råkar ligga på den stol hon jjust för tillfället vill sitta i ca 7 sek.

Ja, listan kan göras betydligt längre men nu ska jag ringa sjukvårdsupplysningen och fråga hur en hjärnblödning egentligen känns och om man i preventivt syfte kan lägga in sig själv på psyket för de kommande 21 åren.



En tyst, lugn stund för läääääängesen, då jag ville titta kärleksfullt på mitt vackra barn till och med när hon sov. Nu MÅSTE jag titta på henne varje vaken minut (dock inte så kärleksfullt längre) och däcka så fort hon gör det för att försöka behålla förståndet.

Så natt natt!!