mestommig

Jag är inte utslagen men fortfarande ganska skör. Minnesvågor av härliga tider är väl inte ovanliga när man tänker intensivt på någon och det är väl heller inget unikum att när man minner sig om personens allt för tidiga bortgång kommer det tårar.

Vi har delat mycket och jag tampas ännu med att inget nytt kommer att läggas till våra gemensamma memoarer och det gör så ont.

Ni får stå ut med bloggens vemod ett tag - min ironi och sarkasm har lämnat min kropp ett tag för att ge den tid och plats att läka.

Är det verkligen sant?