mestommig

... på dagis.

Egentligen behöver jag väl inte utveckla det så mycket mer för ni ser väl framför mig vad jag har stått ut med i två timmar.

Vi satt i ring och sjöng sånger, alla barn och föräldrar klappade med förutom våran lilla familj som istället blåhöll sin unge som envetet försökte smita för att springa med sina ystra kalvben.

Vi satt runt grillen och åt korv och alla barn och föräldrar mumsade gott utom våran familj som satt och blåhöll sin unge som i kampen tryckte ner dojan i gurkmajonäsen.

Sen blev det till slut hopp och lek för alla barnen och en pappa uttryckte sin förvåning över våran lillas vinnarskalle. Så liten (minst på dagis) men ack så trägen, hon springer fortast, hon klättrar högst och ramlar längst men klättrar igen och ger sig verkligen inte förrän alla hinder är klara oavsett vad de må vara, inte en tår fälls utan rynkan i pannan blir bara djupare av fundering hur hon ska erövra.

En kamp vann hon dock inte och det var beslutet om hemgång - trots 6000 nej från lillmunnen bars kämpen ut från arenan besegrad av en stark pappa och en trött mamma. Läggningen orkar jag inte ens berätta om för där vann nog ingen.