mestommig

Jag är ohyggligt snabb att gnälla på min Bonde men i detta inlägg ska jag göra precis tvärtom. Ja, jag är lite chockad själv men efter att ha rannsakat de senaste veckorna när jag jobbat heltid och han semestrat har jag verkligen fått tänka om.

Allt flyter på så smidigt att jag börjar tro att en livscoach är mystiskt inblandad. Inte nog med att hemmet oftast är felfritt, smutstvätt ej existerande, golven rena (till och med handskurade) och barnen glada har han under denna period byggt mig ett fantastiskt utekök på altanen och när jag suckandes på morgonen inser att jag glömt lunchlåda står det en där i kylen, full med frestelser och väntar på att mätta både smaklökar och sinne.

Jag som är cynisk och intensivt misstroende väntar att nånstans ska jag brinna till inför fait accompli att han är så mycket bättre än mig på detta men jag känner bara - (eftertanke) - lycka!

Det som biter tillbaka lite är min egen insats i sommarens vardag. Jag är en urusel heltidsarbetare och att sitta inlåst på kontor sliter i själen, så pass mycket att min energi går åt att hålla mig ovan ytan dagarna i ända för att till slut komma hem och vara slutkörd. Mina kvällar slutar kl 20 och trots att ögonen fortfarande är öppna är hjärnan sluten i syntax error.

Jag har blivit svårt musikknarkande. Min nya älskling har drivit in mig på ett komplicerat spår där jag konstant tänker på toner och takter, känslan av att hitta precis den låt min hjärna behöver för stunden och framför allt försöka hitta den där ljuvaste melodin jag aldrig hört förut.

Det här går ju knappast ihop med mina vardagliga sysslor. Aldrig förr har det varit så svårt att räkna enkronor när det bara måste göras i symfoni av Shirley Bassey & Away Team.

Mina problem verkar bara byggas på och min disciplinerade arbetsmoral sjunger sig bort till tonerna av Va pensiero.

Köpte en ipod idag och har inte tid med annat än att skapa den perfekta musikmaskinen för mitt komplicerade sinne.

Idag känner jag precis så. Visste inte riktigt vad det betydde så jag slog upp det i SAOL och där står: Melankoli - svårmod, tungsinthet. Den förklaring hjälpte lite så nu sitter jag här i/med(?) svårmod och tungsinthet.

Jag tror att det är en rad detaljer som i kombination ger mig detta tillstånd. Jag känner mig vuxen (på det inte så smickrande sättet utan rutintråkiga sättet), aningen fastlåst i mitt jobb just nu och saknar helt enkelt min dotter.

Med vädret som växlar utanför är det inte lättare att rycka upp sig. Trots att det borde göra mina dagliga sysslor enklare utan soltörstande funderar jag mer på alla begränsningar det innebär för familjen att ha ljvliga lekdagar i det gröna och jag känner mig genuint ledsen för deras skull.

hmm - melankoli - ja så är det nog...

Ja, mycket bloggande blir det inte men till skillnad från alla andra i min lilla bloggsfär så lider jag inte av semestersyndrom. Jag jobbar, stenhårt kan jag tillägga.

Sitter i en förbluffande värld av stora sedlar, småmynt och blankett efter blankett. För att toppa min ännu förvirrande hjärna har jag på nåt sätt blivit utrustningsansvarig och har därför ca 16 stora datorer och ännu inte räknat antal små handdator som jag ska förvalta, bevaka och klappa fint när de inte fungerar som de ska. Om de ändå kunde vara i min närhet när de havererade skulle livet varit enklare men tyvärr väljer de ibland att åka på äventyr med mina lystna kollegor och vara långt ifrån mina vårdande händer.

Som sagt ring inte mig, trots att jag oftast har telefonen klistrad vid mitt öra, jag vet inte vad jag gör eller är...

Jag såg en film igår. Vi gjorde en Svenssonkväll - nattade barnet och hyrde en rulle inklusive snacks (nej, vi hyrde inte snackset utan köpte det med surt förvärvda pengar som intjänas när alla andra ler i solen).

Den var bra. I mitt tycke ruggigt bra trots att tonårsdimman låg tät och det är ju precis som det ska vara.
Fly verkligheten, drömma om att vara 17 och att mannen vid sin sida är död men levande, blek men skimmrande och framförallt överväldigande förälskad i just dig.

Den manliga huvudpersonens insats gav mig lika mycket rysningar som slutscenen i "Lost in translation" och i min värld är det stort. Det kom tårar, jag gråter inte av film (förutom absurditeten av att vara gravid när jag bölade vid minsta körsång på tv:n) men nu rullade saltdroppar ner från mina fransar av ren och skär känsloladdning. Vill leva kvar i den här världen en stund sitta med nerverna ovanpå huden och bara drömma, sucka och känna mig tillfreds.

Jag skriver inte filmens namn, ni vet säkert vilken det är men om inte hoppas jag att ni också trillar över den och blir lika laddade som jag, utan förutfattade meningar.

Jag har officiellt gått från "minigris" till "vietnamesiskt hängbuksvin". Och nej, jag är inte gravid - bara fläskkarréig.

Ska ta tag i detta snarast. Eller.... snarast efter jag bakat en kolakaka och ätit upp. Eller några fler kakor efter det.

Äh, det är lika bra att börja träna vietnamesiska för kroppen tänker jag inte röra.

säger Erika 70+

Vet inte vad som är fel men ont gör det. Igår var jag knappt gångbar så Bonden trollade fram en käpp a la Dr House och ni kan aldrig förstå vilka förolämpningar som trillade ur min mun när jag väl kom i karaktär. Ska nog behålla den stilen så min timida sida försvinner en gång för alla.

men jag bjuder på några bilder iallafall.



Här hade jag historielektion med D och käkade ensam lunch medan jag lät henne vara Östtysk innan murens fall och leva i misär. Tror hon förstod deras situation.



Dock fick hon en tuffare lektion idag på dagis av en klätterställning.



Kommer ni ihåg när det var över 30 grader ute kl 21 på kvällen? Det gör inte jag.



Kommer jag ihåg när syrran hällde i mig en flaska rosé på Gatufesten? Nej, inte det heller.

Varannat tryck jag gör på datorn leder numer till Syntax Error i olika sammanhang.

Lycka att komma tillbaka efter semestern när jag har suttit här!

Nu har jag haft en vecka vad som på pappret heter semester men som i hjärnan känns som överlevnadsläger. På en kort vecka har hornen på lillan växt ca en decimeter och det var med nöd och näppe mormor och morfars vitrinskåp överlevde och att vi återfann henne på IKEAs kuddavdelning.

Imorrn blir det dagis och skulle det av nån anledning vara stängt blir det annons på blocket.

Jaja, skämt åsido, Bonden är ivägsläppt för sista kvällen att förlusta sig med andra illaluktande ölserverare men imorrn börjar hans bootcamp. Ser ni honom närmsta timmarna skriv med spritpenna i pannan (spegelvänt tack) HÄMTA MONSTER PÅ DAGIS 16,30!!!

Jag har haft en fantastisk vecka. För er som suttit i isolering på kåken kan jag berätta att medelhavet tittade förbi med ett högtryck och Gatufesten kom äntligen till stan (det sista var drypande ironi). Det är ju trevligt med evenemang men när man inte har friheten att göra som man vill hela tiden får man gnälla.

Min syster med familj har förärat oss besök och syrran knäckte en flarra rosé i huvudet på mig på Tisdagkväll och gjorde mig lika oduglig som Bonden efter personalfesten morgon efter. Tur i oturen åkte västkustarna hem vid samma tid så jag kunde ligga och rena min besudlade alkoholsjäl och skämmas som en hund.

Dock har jag stora bekymmer med garderoben dessa heta dagar. Jag äger inte ett par shorts (de är djävulens påfund) och den dominerande färgen bland plaggen är svart. Min mor skrattar sig blå av att se min outfits som hon på nåt sätt påstår härrör från inuiternas butiker. En stund i solen fick min hud och det innebär nu overkligt märkliga solränder på låren där jag knövlade upp min långbyxor. Jag kan inte vinna mot detta väder.

Nu ska jag sura en stund över att jag inte orkade se Jerry Williams igår.