mestommig

har min mamma hittat ett felmeddelande på datorn hon kan acceptera:

Jag har jobbat. 

Igår såg jag ett glassigt pass framför mig där jag servar mina kunder trerätters-menyer och ljuvligt kaffe med ett sprudlande leende på läpparna medan allt flyter på som det lugnaste vatten. Med till och med en sovmorgon på hotell kunde inte mina förväntningar varit högre.

Det sprack å det knasigaste.

Vi kom till Gnarp, ca 4 mil alltså.

När en människa väljer att avsluta sitt jordeliv med rälsens hjälp blir det galet för många andra - det räcker nog som förklaring. Vill bara tillägga att vi var inte delaktiga i själva händelsen utan bara allt strul som blir runt omkring och då min glass-sväng blev en chef-sväng blir ansvaret för egen del oerhört utökat.

Jag somnade gott i min hotellsäng igårkväll - däckade är nog rätta benämningen.

Idag kände jag mig dock som en ny människa och tog chansen att äta libanesisk lunchbuffé med en underbar kollega och vi styrde kosan från Kungsbron till Olofsgatan.

Vi kom till Oscarsteatern, ca 40 meter alltså.

Det är ett märkligt ljud när en häst krockar med en bil och skenar vettlöst på asfalten. Det är en märklig syn att se en flicka i paraduniform ligga blodig på Vasagatan medvetslös och blåslagen. Jag gjorde den insats jag själv kräver och det gjorde tack och lov fler så jag har genom nyheterna sett att utgången för både flicka och häst var goda.

Tro mig när jag säger att det är skönt att vara hemma med ett glas rött i handen och fyra dagars ledighet framför mig.

Vi är ensamma hemma jag och toksnoken. Bonden åkte till Hufvudstaden på nån sorts jobbhittepå-aktivitet.

Jag är en strålande uppstigerska, när mitt alarm drar efter andan är jag redan i nylonstrumpbyxorna. Detta gäller dock bara när timmen är så tidig att ingen normal människa vill slå upp ögonlocken. Baksidan är att jag är som absolut tröttast vid 7-tiden och ser det som brutal straffkommendering att kliva upp då, inte heller ger sovmorgon särskild balsam för själen utan får jag sova för länge vaknar jag aldrig till utan går och väntar på att det ska bli skymning och läggdags.

Skrotnos är tyvärr relativt konsekvent, vid 6-tiden är det upp&hoppa-tid oavsett om vi midnattsoffrat sju jungfrur i en skogsdunge natten innan - det skiter hon blanka fan i utan ska aktivera sig i full kareta de första 60 sekunderna efter uppvaknandet och min livsuppgift blir att hota med obegripliga saker för att få blunda en stund till.

Fann därför ingen anledning att ställa klockan igår eftersom jag bor med en matematisk konstant och, ja självklart, vaknade vi 7.30.

När lär man sig Murphys lagar styr över allt och till och med över ett morgonpiggt monster?

Min sko! Den låg och väntade på att jag skulle hämta den och nu har jag ett par ursnygga skinnstövlar i samma storlek att traska in våren i och höglutt sjunga "VINTERN RAAASAT UTI..."

Idag klev jag i ett par nya stövlar jag inhandlade på rean i vintras. Jag har dragit på det eftersom de är utsökta och jag vill verkligen ha den rätta vårfräschören i själ och sinne för att genuint njuta av dem.

De kändes dock lite konstiga men i stressen av att få i mig själv lunch samt barnet och ta sig till rätt plats (helst klädda) på utsatt tid gjorde att jag ignorerade den skumma känslan.

Cirka sex timmar senare upptäckte jag vad som var fel - vänster har stl 37 (den jag föredrar) och höger har stl 38?! Har köpt många, många, många par skor i mina dar men det här var första gången jag kom hem med detta fenomen.

Nu får vi ser hur detta slutar, skobutiken var väldigt förstående men ville ha kvittobevis och skulle rota i landet efter ett nytt par till mig - denna överenskommelse slöts när butikspojken skrattat färdigt. Jag vill ju verkligen ha ett par av denna modell men ser lite krasst att jag antagligen får skaffa en tåförlängning på min högra båt och behålla det udda par jag äger.

är nu sjuk.

Det tar jag som ett ypperligt tillfälle att inte göra något av allt som egentligen behöver göras. T ex skotta fram dammsugaren under dammtussarna, putsa mina fönster som har samma genomskinlighet som en tegelvägg och det värsta... helkroppsrenoveringen som passerade bästföredatum nån gång i december.

Nu blir inget av detta gjort eftersom jag klockar pauserna mellan Dissans hostattacker istället och ser ni snart en luden matforsbjörn på stan är det bara jag i shorts.

Vi tittar mycket på "Top Model" och tränar på att posa, posa och posa! Kolla in Fierce-blicken...

Sitter och kliar mig i huvudet och försöker få ordning på min jobbdator som börjar användas mer frekvent. Ingenting kan installeras eller ändras och jag har en webbläsare anno 1972.

Att se en film är otänkbart eftersom inga format överhuvudtaget accepteras. Det kommer att bli lattjo jobbresor i framtiden....

Man kan ju ladda ner program på usb-minnen och sen använda....? Ja det är en fråga.

Kan nån?

Min kollega C satt och flurade över att nyckelband är så fruktansvärt fula i grälla färger och sunkiga material med stora loggor på. När man väl orkar klä upp sig en dag på jobbet ska man dra dessa ohyggliga tingestar över huvudet och se ut som en billig polsk karneval. Flickor använder inte fickor så att pula ner allt man ska bära med sig på kontoret är otänkbart.





Här blev min lösning - med lite blandat pyssel och knåp gjorde jag två varianter. Den svarta är min jobbknippa där jag även kan bära med telefonen och fästa jobbid-kort och den vita är hemnycklarna. Kostnaden är i princip obefintlig för gratis är godast.

Idé-flickan får självklart egna och möjlighet att pimpa dem efter egen smak.

Idag fick jag äntligen ett par nya, efterlängtade gummistövlar. Mina andra av modell äldre och billigare har svikit mig och tar in vatten i ett pluttelitet hål som jag inte lyckats lokalisera.





Så fort de kommit upp ur kartongen försökte skrotis kliva i dem eftersom de är hennes signaturfärg men de lär inte vara lika attraktiva efter en promenad på gården som består av lera, lera och en ganska stor bäck av lera. Hon kom dock fram till att hennes egna rosa med blommor oxå dög och klampar nu omkring med dem i soffan. Strålande.





Vi har ju såklart matchande träningsdojor för när vi är ute och glamourjoggar och det händer... typ... aldrig! Hon brukar respektlöst springa ifrån mig och jag försöker fejka en stukad vrist för att kunna gå in och titta på tv istället.

Jag fick en kopp kaffe med mjölk imorse - sen var mjölkpaketet tomt.

Vädret är ju inte strålande för en promenad men utan valfri mängd kaffe ser jag ut som ett åskmoln och dricka kaffe utan mjölk är ett alternativ jag endast vänder mig till när kossor blivit fembenta pga miljöförstöring.

Jag valde vad jag trodde var det lindrigaste alternativet att cykla in till byn. Regnkläder har jag i nästan lika neongalna färger som monstret så vädret bekommer mig inte direkt.

Jag kom ca 50 meter när jag allvarligt övervägde att vända om eftersom mjölksyran bubblade i mungiporna. Jag menar allvarligt övervägde att vända om (hur kaffesugen är jag egentligen?!).
Med min sista suck av självdisciplin tog jag mig till affären och fyllde min rygga med 1,5 l mjölk-tetra - ska det va, ska det va rejält!

När jag kom hem var mina kläder lika blöta på insidan som utsidan och min lår darrar än från den enorma ansträngningen av att cykla ca 20 min effektiv tid! Strax efter hemkomsten ringde bonden och undrade hur min dag fortskred och jag berättade om mitt hjältedåd och hans svar var: "Varför kunde du inte ta den oöppnade mjölkförpackningen som ligger i kylen" och följde upp med ett asgarv.

Det här kommer jag aldrig att få glömma....

blogg eller hur?

Blev inspirerad av galonstället och påskriset som strax ska ut att hippa till färgerna lite.

Man blir inte snabbare eller får bättre kondition oavsett hur snygga träningskläder man har.


För övrigt väger fortfarande mitt arsle dubbelt så mycket som resten av kroppen och äger ingen som helst samarbetsförmåga.

Hur går det till?

Hur kan skrotnos passa i galonstället på måndag för att sen se ut som Gulliver i lilleputtkläder på tisdag? Äter hon bulk på nätterna?

Jag rusade dock ut på lunchen och hittade ett nytt i mer passande storlek och en färg som närmast kan förklaras som epilepsianfallsutlösande-rosa. 

Lill-tokan blev mer än lovligt nöjd. Ser ni en simmande gris i bygden är det nog hon....

Jobbat kontorstid idag. Detsamma gäller morgondagen. Åtta timmar ljus och regelbundenhet.

Jag är så trött att jag smäller av.

Borstade tänderna för en timme sen så jag lugnt kan dåsa av på väl valda ställen (läs: i princip var som helst).

Jag måste skaffa spökskrivare till den här bloggen. Någon med mer fantasi och vilja än jag själv uppenbarligen.

Det blir svårare att hitta tid till datorn när våren småknackar på dörren.

Bonden återgår till jobbet imorgon så vi har gjort ett sånt desperat vårröjningsprojekt hans sista "lediga" dagar och det har såklart renderat i fullkomligt kaos. Behöver ni blandat skräp utan något som helst värde eller användningsområde är ni välkomna att titta förbi.

Jag har för övrigt en rätt skön jobbmånad framför mig och hoppas att den icke fodrade-garderoben blir mer och mer brukbar. Jag ser mig själv skrattandes i vårsolen med uppvikta jeans, en liten jacka med scarf och barfota i klackskor (hur detta blir i verkligheten på våran lervälling här utanför återstår att se).

Nu gastar lilldåren att hon ska ha napp och den diskussionen har vi haft senaste veckorna eftersom hon aldrig använt det tidigare men har fått nån sorts regrederingspsykos och vill vara bäbis vid vissa tillfällen. Jaha, då gör vi detta igen: hör mitt nej eka över nejden.