Byhåle-update

Snön vräker ner. Kanske händer det i fler delar av världen, vad vet jag som suttit uppkurad i fosterställning med magsjuka. Tack och lov för OS-repriserna på dagarna, det finns nästan alltid nåt att titta på och man vet redan resultatet så ångestattackerna behöver icke infinna sig.

Skeltrollan har fått lapp på ena ögat under glasögonen för att korrigera synen och alla ni som suckar och tänker "guuu, vad jobbigt" kan andas ut igen - det enda jobbiga är att försöka få av henne lappen efter tre timmar samt lyssna på ett evigt malande av Sjörövar-Fabbe som hon nu känner sig synonym med.

Vi hyrde teckande filmen "Upp" för att få lite familjemys och nu har vi sett den typ 26 gånger och letar snäppor var vi än går - filmen rekommenderas alltså inte!

Mr Invalido är så pass återställd som jag önskar, ännu har inte hjärnblödning förbättrat hans lama humor men han är dock sjukskriven två månader och mirakel kan ske. Vi skyndar fortfarande långsamt och har gjort oändligt med promenader i otaliga minusgrader och drivsnö. Min rumpa och lår kommer att tjäna mest på den här händelsen.

Nu ska vi (som vanligt) köra gam-dialogen från Djungelboken och bestämma kvällens middag, ni vet...

"hitt på nå!"
"vadå?"
"jag vet int!"

osv osv.......

Lååång utandning.

Idag blev en bra dag.

En alldeles speciell Johan fyllde 30 och passerade gränsen för att kunna kallas lammkött (till många lystna kvinnors stora förtret kan jag tänka mig).

Jag blev bjuden på ljuvlig sopplunch med än mer fantastiskt sällskap och fick den där perfekta dosen arbetsglädje och skvaller.

Mannen som tagit en stor del av mitt hjärta tog sig hem från en höj- och sänkbar säng doftandes desinfektionsmedel in till min famn (som endast har ett läge och luktar lite sursvett) men där håller jag honom ett tag. Lyckan lyste också i trollets ögon att äntligen få hem pappa från surrkhuset där han hjälpt toktorn sticka och plåstra.

Som jag sa, en bra dag. Mycket bra.

Fingers crossed

Det går framåt.

Har JAG tur kommer mannen hem idag. Har uppnått en ny grad av medvetande och det är att det här hemmet är det inte jag som sköter till största delen. Finlir och lull-lull är jag expert på men det dagliga taimedhårdhandskarna-tjafset gör nog han.

Eller så är det faktum att två personer krävs här på landet för att vardagen ska vara smidig.

Nu har jag ju fått otrolig hjälp av familj och vänner så det går ingen direkt nöd på mig. Dissans farbror med vacker "fru" var här och underhöll samtidigt som kåken värmdes upp. Fammo Ärta gladde oss igår med middagsbesök och total uppmärksamhet till 2-åringen och mina föräldrar hade jag inte klarat mig en minut utan deras stöd och överösande kärlek till Daisy.
Samtidigt har alla jag pratat med lämnat försäkran om deras hjälp utifall jag skulle behöva det och det gör mig lugn att veta att deras löften inte är tomma ord.

Nu ska jag ta på städrocken och rusta upp hemmet innan mr Invalido eventuellt ankommer (jag har kollat, det nya smeknamnet är ok).

Än en gång TACK! Hur många ord jag än använder kan jag inte beskriva känslan av kärlek jag känner till alla er som bryr sig, ringer och lämnar meddelanden. Ni gör mig stark och det är just nu så ovärderligt i min värld. Jag hoppas jag kan visa för er framöver hur mycket ni betyder för mig och hur mycket bättre och lättare ni gjort den här situationen.

alla hjärnors dag

Nu har jag och lilltrollet mellanlandat i hemmet en stund så hennes normala vardag kan fortsätta på dagis och jag kan komma till sjukhuset utan att lukta surtrasa.

Min älskade har haft otur att drabbas av en hjärnblödning och hur allvarligt det än låter har det gått så pass bra som man kan hoppas. Självklart är det lång väg kvar till totalt lugnt men jag lyckas sova ibland och avbryter inte längre mig själv med panikångestattacker var femte minut.

Under de här förvirrade dagarna har jag upptäckt så mycket fantastiskt i mina medmänniskor att jag ibland fäller en tår i ren lycka. Våra familjer, vänner och främlingar (oftast klädda i sjukhuskläder) besitter så mycket omtanke och värme i överflöd att vi inte en enda sekund känt oss ensamma eller otrygga.

Jag är uppfylld av de fina som finns ibland oss.

Tack för allt till alla. Sluta inte vara underbara.

Jag har just nu...

...det värsta dygnet i mitt liv.
Jag kommer åter när jag kommer åter.

Me famous now?

I Melodifestivaltider får man tydligen vara beredd på det mesta!

Det här, t ex -  lattjolajbanibistron 


(kolla in kexet bakom kassan ;)

RSS 2.0