mestommig

Vi ser familjen Annorlunda på måndagkvällar. Jag och stor-tjejen sitter och myser i soffan och garvar åt den stundtals kaotiska tillvaron. Vi irriterar oss på många saker och tycker att deras sätt att lösa saker ibland är helt över vårat förstånd.

Men det slog mig, förutom att redigeringen nog lägger stor vikt att visa programmet så en viss debatt skall skapas av tittarna, att skulle ett tv-team komma hit, filma och sedan visa det på primetime, skulle nog ett och annat ögonbryn höjas, inte minst av mig själv.

Tänk en sån liten sak som att se sig själv gå ner i trappen med D och efter varje trappsteg säga: "inte hoppa, gå som en stortjej" "nej, inte hoppa" "nej, gå som en stortjej" - varenda gång.

Eller vid matbordet att konstant försöka ha en hand vid Ds vattenmugg för att hon inte ska göra soppa av allt ihop, som hon oftast lyckas med - varenda måltid.

Eller de 600 gånger jag frågar D om vi ska klä på henne och hon nickar jakande för att sen springa åt andra hållet med ett "Mooaahahaha". Kvar sitter jag med en klädhög utan att orka lyfta arslet från golvet - varenda dag.

För att inte tala om alla nej, nej, nej, nej, nej nej nej nej nej NEJ jag säger för att i slutändan ge mig och låta hennes vilja gå fram med storstövlarna - jämt.

All respekt åt dessa familjer - de är trots allt rätt storslagna.



nej - du får inte klättra upp i vagnen.



Moahahaaa