mestommig

Jag har väntat på att en förkylning ska bryta ut (min alltså, andras skiter jag i) och nu tror jag att jag lyckats. Inte för att jag är så jävla glad för det men det känns skönt att få det överstökat.

Jag tror att promenaden till foto-Åsa som lite lämpligt bor högst upp på mount Everest, nja, smal överdrift men bra brant, framhävde min snuva, sen på det hålla Sveriges suraste bäbis i olika fotoposer och samtidigt göra diverse gutturala läten för att försöka roa.

När jag väl var där mådde jag helt okej men när jag firade mig ner från bergssidan med barnvagnen fastspänd på ryggen och bergsgetter skuttande runtom började feberyrningar komma och nu mår jag pyton - eller, nej, jag är lite seg bara men jag har mått så oförskämt bra att detta känns som ett steg närmare medelåldern.

Tycker för övrigt att detta inlägg blev lite förvirrande även för mig så jag tar en alvedon och lägger mig och väntar på att House ska uppenbara sig på tv:n och förhoppningsvis har han diagnos på vad jag lider av.