mestommig

Idag gjorde min moster sorti från jordelivet. Hon har varit sjuk ett tag på det otrevliga sättet. Min mamma är hos hennes familj men helst skulle jag vilja ha henne nära nu och ta hennes sorg genom att krama henne hårt och låta Daisy leka tittut tills hon kiknar av skratt.

Min moster hade en vacker själ, jag tyckte att hon var så exotisk när jag var barn. Hennes röst som bestämt skulle beskrivas som beslöjad i vilken roman som helst och de vackra långa naglarna som jag nästan hypnotiserad såg lackeras blodröda. Runt halsen hängde guldkedjor med berlocker - en sjöhäst och ett hjortron om jag inte missminner mig.
Många av mina bästa nyårsaftnar spenderades i min mosters hem. När jag tänker efter sköljs jag av minnen där vi spelade Cleudo på den stora kohuden, eller när jag och syrran i unga år fick i timtal bada i badkaret fullt av bubblor och dricka bubbel i form av champis - glädje rakt igenom.
Hon var tillsammans med min mor en ritkig soldyrkare och några kilometer gick åt att flytta runt rumporna i bärbara solstolar för att vara säker på att fånga varje stråle.
Jag har varit hos henne mycket och det har alltid känts som hemma fast borta, den familjära omtänksamheten man tar för givet saknades aldrig och inte en sekund kändes obekväm.

Nu ska jag gråta och tänka på alla vackra minnen.

Tack för alla vackra minnen.

Jag förstår att min mor saknar en bit av sitt hjärta nu.

En liten bit av mitt är också borta.