mestommig

Jag såg en film igår. Vi gjorde en Svenssonkväll - nattade barnet och hyrde en rulle inklusive snacks (nej, vi hyrde inte snackset utan köpte det med surt förvärvda pengar som intjänas när alla andra ler i solen).

Den var bra. I mitt tycke ruggigt bra trots att tonårsdimman låg tät och det är ju precis som det ska vara.
Fly verkligheten, drömma om att vara 17 och att mannen vid sin sida är död men levande, blek men skimmrande och framförallt överväldigande förälskad i just dig.

Den manliga huvudpersonens insats gav mig lika mycket rysningar som slutscenen i "Lost in translation" och i min värld är det stort. Det kom tårar, jag gråter inte av film (förutom absurditeten av att vara gravid när jag bölade vid minsta körsång på tv:n) men nu rullade saltdroppar ner från mina fransar av ren och skär känsloladdning. Vill leva kvar i den här världen en stund sitta med nerverna ovanpå huden och bara drömma, sucka och känna mig tillfreds.

Jag skriver inte filmens namn, ni vet säkert vilken det är men om inte hoppas jag att ni också trillar över den och blir lika laddade som jag, utan förutfattade meningar.