mestommig

Jag lever!

Men det är på gränsen...

Skrotan har gått en vecka på dagis så nu sitter vi här nära, nära, nära och snorar hej vilt. Tålamod är ju inte riktigt min grej och att först spendera tre ensamma semesterveckor tillsammans och sen vabba på det gör att mina reserver är väl uttömda. Jag hoppade gladeligen in på min sista semestervecka och jobbade mån-ons så mormor och morfar fick äran att leka vaboffer och de klarar det uppenbarligen bättre än jag - de ser ut som hälsan själv och skrattar till och med ibland.

Den vecka jag trots allt lyckades få själv tog jag på mig saneringsdräkten och grävde ner mig i källaren. Drivor av pryttlar försvann i mitt rensningsraseri och nu har vi ett stort alldeles tomt rum som ska förvandlas till... barn- och ungdomsfängelse, aktivitesrum.

Jag ska faktiskt inte klaga på min semester eftersom den uppfyllde de flesta av mina krav och jag känner mig oerhört tillfreds av vad veckorna har erbjudit.

Jag hann ner en kväll till Stockholm med finaste LindaLa och förutom egentid med filmtitt på tåget, affärstrosning och mysmiddag fick jag kvarta in på hennes rum och sova utan en treårings stortå i näsan.

Jag gillar ju organisering så att få fylla säck efter säck med skit som aldrig har, ska eller bör användas var upp över öronen tillfredsställande - nu ska jag bara hitta en eldkastare och förinta högen som väntar på domedagen.

Jag har faktiskt varit lite solbränd. Det händer aldrig och jag har trott att min kropp är komplett pigmentbefriad men att se lite rodnad på kinderna har varit en ny och spännande upplevelse.


Snart är det riktig vardagsdax igen men jag sparar det till nästa fredag... man vill ju inte slita ut sig sin första arbetsvecka.