mestommig

Jag har en krasslig kicka. Febersvängar och hostande som avslutas med kaskadspyor.

Jaja - det ska väl komma med dagis förr eller senare så vi får se under dagen hur veckan ska bli.
Tråkigt bara när jag faktiskt kommit över första tröskeln på jobbet och nu ser framemot mina turer, vab känns inte lika uppmuntrande som vårsol i Stockholm och stora hotellsängar för mig själv.

Hur som går ju mitt lillhjärta före allt annat så whatever will be, will be.

Jag har ju gjort återtåg i karriären. Hittills har jag lite lugnt knappat på kassan men även en 1a-klasstur har det blivit. Jösses vad mycket nya biljettmodeller det har tillkommit, det ska scannas, knäppas kort och diverse andra mystiska tillvägagångssätt som kan få vilken luttrad hålslagare som helst att bli lite spak.

Trots min erfarenhetsbrist har jag haft otroligt roligt. Jag hade nästan glömt nöjet att umgås med kollegor, strosa i vårvarma sydligare städer och sova ENSAM (alltså ingen lelle-gastande älskling vid 4-snåret) på hotellrum.

Nästa helg njuter jag av en långöverliggning i Huvfudstaden i sällskap av min underbare vän Jörgen som väldigt gentilt bjudit med mig på smygpremiären av Gröna Lund - livet leker (nästa helg alltså).

Hur trött kan man vara efter att bara ha jobbat en vecka?

Ring inte mig om ni vill veta svaret för jag ska gå och lägga mig.

Denna påskafton kommer att spenderas på tåg med slutdestination G. Det gör mig inte så mycket eftersom jag tycker påsken är relativt överskattad och kan inte riktigt den bibliska mening vi firar - har en svag aning om Jesus, kors och törnekrona har nåt med saken att göra men jag kan vara långt ute på cykeln.

Vi hade en underbar dag igår med korvgrillning, sol och gyttjebad i sällskap av mormor och morfar och det kan jag leva på hela vägen ner till Hamburg om tåget skulle åka vilse.

Det har även börjat trilla in prylar från dagis som vår lilla avkomma har åstadkommit och jag tycker allt är fantastiskt - med erfarenhet av mödrar i vänskapskretsen kommer den fascinationen att avta efter 2056:e teckningen men just nu tycker jag hon är ett fullkomligt geni!

Nu ska här lekas "knack knack" på äggkartongen och sjungas sånger - ja, de lär sig även rätt märkliga saker på dagis, mycket svårt att hänga med.

Jag är ju numer en arbetande mamma så överdrivet mycket tid till bloggandet avsätter jag inte. Jag vet att ni förtjänar bättre men jag måste få lite tid att smälta ihop mitt nya liv.

I dagarna två har jag forslats till huvudstaden tur och retur för projekt uppdatering så att jag på lördag kan göra en långsväng till Götet med kundernas bästa i fokus - tja, jag nöjer mig med att hitta till rätt tåg såhär från start.
Jag raljerar ju lite såklart för nån världsomsvärmande förändring har inte skett på mitt jobb och det kändes rätt bekant att kliva i tågåkardojorna med tången i högsta hugg, och roligt har jag haft under tiden.

Baksidan är mina fötter - fy faaaaan vad ont jag har i dem. Trots minimal klack (kan inte ha platta skor, jag är bara 3 äpplen hög) känns det som en amputation är ytterst nödvändig. 

Nu ska jag inta högläge och invänta nästa krävande kund - tror den kommer vara ca 85 cm hög och med en stark önskan att se Teletubbies.

Natt, natt alla darlings och andra dårar.

Vi har så mycket flugor inne nu - varenda vår förvandlas varenda fönster till nåt j.a insektszoo och det irriterar mig oerhört. Förutom att de låter så störande så dör de tamefan överallt och nån (jag) får leka liksamlare halva dagarna, tack och lov har jag ju en likbil som heter dammsugare.

Jag bloggstrejkar inte, jag är bara lat... och ointressant.

Men:

Jag har köpt nya vinglas - snygga.

Jag har haft "nya" uniformen för första gången - snygg (jag alltså)

Det regnade igår.

Jag sa ju det! Ointressant.

Här sitter jag ensam i morgonrocken. Bonden tog lillmonstret till dagis så jag har några timmar för mig själv och direkt slog apatin till.

Jag är oduglig på att ha ensamtid. Har jag tidsbrist, 1 miljon saker att göra och panikkänslor flyter allt på men utan detta sitter jag i tre timmar och spelar Bubbles.

Nä, ett riktigt kragtag behövs och pengar ska omedelbums överföras till Åsa (förlåt hjärtat, jag är oduglig med den digiplutten), kroppen ska duschas och eventuellt frigöras från hår samt projekt hitta golvet under alla trollets grejer och ha demonstrativ leksaksbränning på gården.

Vi ser familjen Annorlunda på måndagkvällar. Jag och stor-tjejen sitter och myser i soffan och garvar åt den stundtals kaotiska tillvaron. Vi irriterar oss på många saker och tycker att deras sätt att lösa saker ibland är helt över vårat förstånd.

Men det slog mig, förutom att redigeringen nog lägger stor vikt att visa programmet så en viss debatt skall skapas av tittarna, att skulle ett tv-team komma hit, filma och sedan visa det på primetime, skulle nog ett och annat ögonbryn höjas, inte minst av mig själv.

Tänk en sån liten sak som att se sig själv gå ner i trappen med D och efter varje trappsteg säga: "inte hoppa, gå som en stortjej" "nej, inte hoppa" "nej, gå som en stortjej" - varenda gång.

Eller vid matbordet att konstant försöka ha en hand vid Ds vattenmugg för att hon inte ska göra soppa av allt ihop, som hon oftast lyckas med - varenda måltid.

Eller de 600 gånger jag frågar D om vi ska klä på henne och hon nickar jakande för att sen springa åt andra hållet med ett "Mooaahahaha". Kvar sitter jag med en klädhög utan att orka lyfta arslet från golvet - varenda dag.

För att inte tala om alla nej, nej, nej, nej, nej nej nej nej nej NEJ jag säger för att i slutändan ge mig och låta hennes vilja gå fram med storstövlarna - jämt.

All respekt åt dessa familjer - de är trots allt rätt storslagna.



nej - du får inte klättra upp i vagnen.



Moahahaaa

En skön helg ligger bakom oss trots att våren verkligen har slagit till bromsen.

På fredag käkade vi på O´learys hela familjen. I min fantasi skulle lilltrollet vilja sitta med oss vid bordet och mumsa god mat och tycka att restaurangbesök var spännande. Riiiight! Hon var sjögrön även där och som tur var har stortjejen pigga ben och jagade, jagade, jagade.

På lördag förmiddag kopplade vi ihop oss med den äldre generationen och gjorde Birsta. Ja, jag och mormor, bonden och morfar tog skrotnos och handlade mat inför gourmetmiddagen som väntade.
Inte en grej till mig själv blev det men D har en duglig sommargarderob så fort vädret tillåter.

Och sen, middagen!! Vi fick ett Delicard i julklapp av min syrra m familj och kvällen då detta skulle nyttjas var här.

Förrätten var löjromstoast med gravad lax och samtliga ljuvliga tillbehör. Vi snackar prima löjrom här, inte abbas orangea bollar. Till det ett glas bubbel (eller två...).

Att efter detta kunna toppa storartat kändes svårt men manfolket hade helt perfekt helstekt vår kalventrecote och den njöt vi av tillsammans med potatis- och palsternackspuré, svartpepparsås och en Masi Campfiorin.

Desserten blev både pannacotta med bär och ostbricka och där satt vi i stearinljusets sken (Earth Hour) och hade det, ja vad säger man, VÄRLDSKLASS!!

...vad jag spöade Bonden i Alfapet igår. Jag fick alla svåra bokstäver men la ut dem med lingvistisk fingertoppskänsla och plockade poäng efter poäng. Hittills har han inte vunnit en endaste gång och medan de tar honom 32 minuter att få ihop "sal" hinner jag titta på tv, vika tvätt, dricka vin och fixa aftontoaletten. BUSENKELT!!!

...är det bara min blogg som fungerar?

Igår gick dagis bra, idag gick det superbra.
Inte ett missnöjesljud varken när jag gick, var borta eller hämtade. Jo, förvisso gnällde hon hela morgonen hemma och gjorde utbrytningsförsök för att ta sig till dagiset men eftersom jag fick sovmorgon bekom det mig icke!

Nu väntar vi på bakslag för nog borde det komma men inte än hoppas jag - vi väntar tills pappan hämtar och lämnar.

På dagis gick det jättebra idag trots att jag fick sitta själv och ha tråkigt i 1,5 h i personalrummet, kaffesörplandes och bläddrandes i Klick från -87. Till lunchen kom jag tillbaka och vi åt tillsammans. Dissan hade då hunnit bli rätt trött och när hon packades ner i vagnen kom separationsångesten blandat med utmattning.

Hon skulle upp i min famn och det med alla medel - den kilometern hem var lika lång som ett maraton men hittills har jag inte sett en enda löpare som panikartat trycker ner sitt barn i vagnen för att de inte ska trilla ut på vägen. Nu ligger hon i våran säng och hulkar i sömnen trots att hon sovit i en halvtimme.

Räknade väl med något sånt här men var iallafall inte beredd, men dum som jag är gör vi ett nytt försök imorrn, eventuellt tar jag med lite gaffatejp (för barnets säkerhet) eller så är jag puckelryggig nästa gång vi ses...

Nu har halsontet släppt och jag känner mig piggare än på länge. Då verkar moder jord tycka att det är bra nog och smäller till med 15 minusgrader!!!

Långkalsonger, tjocksockar, dubbla mössor och valspäck blir outfitten tojour.

Jag är måttligt road. Vi skulle vara på dagis 9.30 imorse men liten hann somna i vagnen på vägen dit. Jag förklarade redan igår att i vårat hem vaknar vi tyvärr tidigt och blir det för sent till dagis orkar inte pyret hålla sig vaken. Är hon väl där funkar det galant att vara vaken hur länge som helst när det är stoj och stim.

Imorrn får vi komma 8.45 men det var inte poppis - är det D eller fröknarna som ska skolas in?

Vi (jag) tog en prommis istället och nu har vi highlife här för att ersätta den uteblivna inskolningen. Jag hoppas kunna bryta ner henne för en nap om några timmar men det är mest för att jag verkligen behöver vila. Halsen är bättre men då däckade jag strax efter sju igår och den enda rätta medicinen för mig är oftast sömn... och lyckopiller såklart.

Klockan är sju och allt jag kan tänka på är whiskey. Nej, jag har inte blivit smygalkis men min hals gör så ont att jag försökt sluta svälja och istället bara spotta på golvet. Inte en halstablett finns i detta ruckel men starkspriten sinar aldrig.

Har otroligt lite lust att bli sjuk eftersom jag klarat mig så här länge genom influensa- och magsjuketider. Det är inte särskilt coolt att vara sist i en epidemi när alla andra glömt hur jävligt det är. Sympatierna försvinner hos folk så fort de blivit friska själva.