mestommig

Min sko! Den låg och väntade på att jag skulle hämta den och nu har jag ett par ursnygga skinnstövlar i samma storlek att traska in våren i och höglutt sjunga "VINTERN RAAASAT UTI..."

Idag klev jag i ett par nya stövlar jag inhandlade på rean i vintras. Jag har dragit på det eftersom de är utsökta och jag vill verkligen ha den rätta vårfräschören i själ och sinne för att genuint njuta av dem.

De kändes dock lite konstiga men i stressen av att få i mig själv lunch samt barnet och ta sig till rätt plats (helst klädda) på utsatt tid gjorde att jag ignorerade den skumma känslan.

Cirka sex timmar senare upptäckte jag vad som var fel - vänster har stl 37 (den jag föredrar) och höger har stl 38?! Har köpt många, många, många par skor i mina dar men det här var första gången jag kom hem med detta fenomen.

Nu får vi ser hur detta slutar, skobutiken var väldigt förstående men ville ha kvittobevis och skulle rota i landet efter ett nytt par till mig - denna överenskommelse slöts när butikspojken skrattat färdigt. Jag vill ju verkligen ha ett par av denna modell men ser lite krasst att jag antagligen får skaffa en tåförlängning på min högra båt och behålla det udda par jag äger.

är nu sjuk.

Det tar jag som ett ypperligt tillfälle att inte göra något av allt som egentligen behöver göras. T ex skotta fram dammsugaren under dammtussarna, putsa mina fönster som har samma genomskinlighet som en tegelvägg och det värsta... helkroppsrenoveringen som passerade bästföredatum nån gång i december.

Nu blir inget av detta gjort eftersom jag klockar pauserna mellan Dissans hostattacker istället och ser ni snart en luden matforsbjörn på stan är det bara jag i shorts.

Vi tittar mycket på "Top Model" och tränar på att posa, posa och posa! Kolla in Fierce-blicken...

Sitter och kliar mig i huvudet och försöker få ordning på min jobbdator som börjar användas mer frekvent. Ingenting kan installeras eller ändras och jag har en webbläsare anno 1972.

Att se en film är otänkbart eftersom inga format överhuvudtaget accepteras. Det kommer att bli lattjo jobbresor i framtiden....

Man kan ju ladda ner program på usb-minnen och sen använda....? Ja det är en fråga.

Kan nån?

Min kollega C satt och flurade över att nyckelband är så fruktansvärt fula i grälla färger och sunkiga material med stora loggor på. När man väl orkar klä upp sig en dag på jobbet ska man dra dessa ohyggliga tingestar över huvudet och se ut som en billig polsk karneval. Flickor använder inte fickor så att pula ner allt man ska bära med sig på kontoret är otänkbart.





Här blev min lösning - med lite blandat pyssel och knåp gjorde jag två varianter. Den svarta är min jobbknippa där jag även kan bära med telefonen och fästa jobbid-kort och den vita är hemnycklarna. Kostnaden är i princip obefintlig för gratis är godast.

Idé-flickan får självklart egna och möjlighet att pimpa dem efter egen smak.

Idag fick jag äntligen ett par nya, efterlängtade gummistövlar. Mina andra av modell äldre och billigare har svikit mig och tar in vatten i ett pluttelitet hål som jag inte lyckats lokalisera.





Så fort de kommit upp ur kartongen försökte skrotis kliva i dem eftersom de är hennes signaturfärg men de lär inte vara lika attraktiva efter en promenad på gården som består av lera, lera och en ganska stor bäck av lera. Hon kom dock fram till att hennes egna rosa med blommor oxå dög och klampar nu omkring med dem i soffan. Strålande.





Vi har ju såklart matchande träningsdojor för när vi är ute och glamourjoggar och det händer... typ... aldrig! Hon brukar respektlöst springa ifrån mig och jag försöker fejka en stukad vrist för att kunna gå in och titta på tv istället.

Jag fick en kopp kaffe med mjölk imorse - sen var mjölkpaketet tomt.

Vädret är ju inte strålande för en promenad men utan valfri mängd kaffe ser jag ut som ett åskmoln och dricka kaffe utan mjölk är ett alternativ jag endast vänder mig till när kossor blivit fembenta pga miljöförstöring.

Jag valde vad jag trodde var det lindrigaste alternativet att cykla in till byn. Regnkläder har jag i nästan lika neongalna färger som monstret så vädret bekommer mig inte direkt.

Jag kom ca 50 meter när jag allvarligt övervägde att vända om eftersom mjölksyran bubblade i mungiporna. Jag menar allvarligt övervägde att vända om (hur kaffesugen är jag egentligen?!).
Med min sista suck av självdisciplin tog jag mig till affären och fyllde min rygga med 1,5 l mjölk-tetra - ska det va, ska det va rejält!

När jag kom hem var mina kläder lika blöta på insidan som utsidan och min lår darrar än från den enorma ansträngningen av att cykla ca 20 min effektiv tid! Strax efter hemkomsten ringde bonden och undrade hur min dag fortskred och jag berättade om mitt hjältedåd och hans svar var: "Varför kunde du inte ta den oöppnade mjölkförpackningen som ligger i kylen" och följde upp med ett asgarv.

Det här kommer jag aldrig att få glömma....

blogg eller hur?

Blev inspirerad av galonstället och påskriset som strax ska ut att hippa till färgerna lite.

Man blir inte snabbare eller får bättre kondition oavsett hur snygga träningskläder man har.


För övrigt väger fortfarande mitt arsle dubbelt så mycket som resten av kroppen och äger ingen som helst samarbetsförmåga.

Hur går det till?

Hur kan skrotnos passa i galonstället på måndag för att sen se ut som Gulliver i lilleputtkläder på tisdag? Äter hon bulk på nätterna?

Jag rusade dock ut på lunchen och hittade ett nytt i mer passande storlek och en färg som närmast kan förklaras som epilepsianfallsutlösande-rosa. 

Lill-tokan blev mer än lovligt nöjd. Ser ni en simmande gris i bygden är det nog hon....

Jobbat kontorstid idag. Detsamma gäller morgondagen. Åtta timmar ljus och regelbundenhet.

Jag är så trött att jag smäller av.

Borstade tänderna för en timme sen så jag lugnt kan dåsa av på väl valda ställen (läs: i princip var som helst).

Jag måste skaffa spökskrivare till den här bloggen. Någon med mer fantasi och vilja än jag själv uppenbarligen.

Det blir svårare att hitta tid till datorn när våren småknackar på dörren.

Bonden återgår till jobbet imorgon så vi har gjort ett sånt desperat vårröjningsprojekt hans sista "lediga" dagar och det har såklart renderat i fullkomligt kaos. Behöver ni blandat skräp utan något som helst värde eller användningsområde är ni välkomna att titta förbi.

Jag har för övrigt en rätt skön jobbmånad framför mig och hoppas att den icke fodrade-garderoben blir mer och mer brukbar. Jag ser mig själv skrattandes i vårsolen med uppvikta jeans, en liten jacka med scarf och barfota i klackskor (hur detta blir i verkligheten på våran lervälling här utanför återstår att se).

Nu gastar lilldåren att hon ska ha napp och den diskussionen har vi haft senaste veckorna eftersom hon aldrig använt det tidigare men har fått nån sorts regrederingspsykos och vill vara bäbis vid vissa tillfällen. Jaha, då gör vi detta igen: hör mitt nej eka över nejden.

 

Tiden går så fort. Inte bara har jag blivit ett år äldre enligt tideräkningen vi västerlänningar valt att ty oss till utan även våren valde att få en nytändning.

Födelsedagen var över förväntan och presenter som man tror ska sina vid denna ålder dök upp lite här och där. Känner av mina stigna ålder när jag blev löjligt förtjust över ett nytt dammsugarmunstycke (min inre 22-åring suckar och försöker säga nån cool mening med ööh och ba inblandat).

Kvällens överraskning var att mr P bjudit in det mest underbara sällskap man kan få. Nämligen svåger med fantastisk "fru" samt Charlies mamma och mamma (ja, det är ju en mamma och en pappa men Charlie vägrar konsekvent säga pappa, anledning okänd men Davve är ju lite mer feminin än han vill erkänna).
Vi frossade i Oscars ljuvliga meny och mitt leende falnade inte en sekund.

 fördrink intogs på Invito utan nån som helst aning om att kvällen skulle bli helt ljuvlig.


Min vackra Anna hade ju lovat mig en bäbis på födelsedagen men hon bangade och valde att lossa en ny liten skrotnos i tisdags istället - lika glad är jag dock för det och jag väntar ivrigt på att träffa nya lilla Saga. Jag ler lite mjugg när jag tänker på allt roligt hon har framför sig (inklusive saker jag numera slipper och är rätt överlycklig för) men allt har ju sin charm.



Vi säger Grattis till Anna och Tobbe och hej svejs till er andra.

...its my börtdäj!!! I´m gonna party like its my börtdäj.


Tjohoooo!

Snön vräker ner. Kanske händer det i fler delar av världen, vad vet jag som suttit uppkurad i fosterställning med magsjuka. Tack och lov för OS-repriserna på dagarna, det finns nästan alltid nåt att titta på och man vet redan resultatet så ångestattackerna behöver icke infinna sig.

Skeltrollan har fått lapp på ena ögat under glasögonen för att korrigera synen och alla ni som suckar och tänker "guuu, vad jobbigt" kan andas ut igen - det enda jobbiga är att försöka få av henne lappen efter tre timmar samt lyssna på ett evigt malande av Sjörövar-Fabbe som hon nu känner sig synonym med.

Vi hyrde teckande filmen "Upp" för att få lite familjemys och nu har vi sett den typ 26 gånger och letar snäppor var vi än går - filmen rekommenderas alltså inte!

Mr Invalido är så pass återställd som jag önskar, ännu har inte hjärnblödning förbättrat hans lama humor men han är dock sjukskriven två månader och mirakel kan ske. Vi skyndar fortfarande långsamt och har gjort oändligt med promenader i otaliga minusgrader och drivsnö. Min rumpa och lår kommer att tjäna mest på den här händelsen.

Nu ska vi (som vanligt) köra gam-dialogen från Djungelboken och bestämma kvällens middag, ni vet...

"hitt på nå!"
"vadå?"
"jag vet int!"

osv osv.......

Idag blev en bra dag.

En alldeles speciell Johan fyllde 30 och passerade gränsen för att kunna kallas lammkött (till många lystna kvinnors stora förtret kan jag tänka mig).

Jag blev bjuden på ljuvlig sopplunch med än mer fantastiskt sällskap och fick den där perfekta dosen arbetsglädje och skvaller.

Mannen som tagit en stor del av mitt hjärta tog sig hem från en höj- och sänkbar säng doftandes desinfektionsmedel in till min famn (som endast har ett läge och luktar lite sursvett) men där håller jag honom ett tag. Lyckan lyste också i trollets ögon att äntligen få hem pappa från surrkhuset där han hjälpt toktorn sticka och plåstra.

Som jag sa, en bra dag. Mycket bra.

Det går framåt.

Har JAG tur kommer mannen hem idag. Har uppnått en ny grad av medvetande och det är att det här hemmet är det inte jag som sköter till största delen. Finlir och lull-lull är jag expert på men det dagliga taimedhårdhandskarna-tjafset gör nog han.

Eller så är det faktum att två personer krävs här på landet för att vardagen ska vara smidig.

Nu har jag ju fått otrolig hjälp av familj och vänner så det går ingen direkt nöd på mig. Dissans farbror med vacker "fru" var här och underhöll samtidigt som kåken värmdes upp. Fammo Ärta gladde oss igår med middagsbesök och total uppmärksamhet till 2-åringen och mina föräldrar hade jag inte klarat mig en minut utan deras stöd och överösande kärlek till Daisy.
Samtidigt har alla jag pratat med lämnat försäkran om deras hjälp utifall jag skulle behöva det och det gör mig lugn att veta att deras löften inte är tomma ord.

Nu ska jag ta på städrocken och rusta upp hemmet innan mr Invalido eventuellt ankommer (jag har kollat, det nya smeknamnet är ok).

Än en gång TACK! Hur många ord jag än använder kan jag inte beskriva känslan av kärlek jag känner till alla er som bryr sig, ringer och lämnar meddelanden. Ni gör mig stark och det är just nu så ovärderligt i min värld. Jag hoppas jag kan visa för er framöver hur mycket ni betyder för mig och hur mycket bättre och lättare ni gjort den här situationen.

Nu har jag och lilltrollet mellanlandat i hemmet en stund så hennes normala vardag kan fortsätta på dagis och jag kan komma till sjukhuset utan att lukta surtrasa.

Min älskade har haft otur att drabbas av en hjärnblödning och hur allvarligt det än låter har det gått så pass bra som man kan hoppas. Självklart är det lång väg kvar till totalt lugnt men jag lyckas sova ibland och avbryter inte längre mig själv med panikångestattacker var femte minut.

Under de här förvirrade dagarna har jag upptäckt så mycket fantastiskt i mina medmänniskor att jag ibland fäller en tår i ren lycka. Våra familjer, vänner och främlingar (oftast klädda i sjukhuskläder) besitter så mycket omtanke och värme i överflöd att vi inte en enda sekund känt oss ensamma eller otrygga.

Jag är uppfylld av de fina som finns ibland oss.

Tack för allt till alla. Sluta inte vara underbara.

...det värsta dygnet i mitt liv.